Det var ju det här med att prata svenska. Jag saknar det ibland. Att prata på riktigt alltså. Inte bara säga saker som "Har du gjort läxan? Hur var det i skolan idag? Middagen är klar." Tack och lov har jag ju svenska kompisar här och det är alltid skönt att få prata av sig när vi träffas. Men hur pratar vi egentligen?
Jag glömmer aldrig när jag för många år sedan träffade en tjej i årskursen över mig som hade varit utbytesstudent i USA ett år. Hon hade nyss kommit hem och jag sprang på henne på stan. Hon bröt på den värsta amerikanskan och frågade om jag inte tyckte hon pratade bra svenska. Hon hade ju varit borta i ett år... Redan då tyckte jag att det var korkat. Ingen jag känner bryter när de pratar svenska.
Något vi gör dock är att vi ofta blandar in engelska ord eller så säger vi saker som när vi tänker efter inte riktigt låter rätt. Jag har flera gånger sagt till min kompis här i stan att jag kommer runt hennes hus senare och min syster uppmärksammade att jag skrev kokosnöt när jag menade kokos i ett tidigare blogginlägg. Jag säger att jag skall texta någon och att vi skall använda SatNaven när vi reser bort. Det blir lätt så att man använder uttryck från det nya dagliga språket i sitt modersmål. Detta händer omedvetet.
Ibland använder vi uttryck som vi medvetet vet är fel men som är så bra uttryck att vi har anammat dem i vårt nya språk. I min familj säger vi ofta "paint the devil on the wall" men måste akta oss för att säga detta till engelsmän eftersom de inte alls skulle förstå vad vi menar. Lite som när Petra Mede försökte sig på att översätta "finns det hjärterum...". När vi först flyttade hit skaffade vi en "day mother" till vårt yngsta barn. Vi var fullt medvetna om att det heter
child minder men vi tyckte att "day mother" var ett bättre ord så vi använde det hemma.
Vad som är helt klart jobbigast för mig är när man tappar ord. När det blir lättare att använda engelska ord för att man inte kan komma på vad det heter på svenska. När det inte går att komma på det bästa ordet för just det man vill säga. Eller när man inte längre har någon aning om vad det heter på svenska. Jag jobbar som mellanstadielärare här och undervisar i alla ämnen. Jag kan alla fraser och uttryck när det gäller att undervisa i matte på den nivån men skulle jag kunna ställa mig i ett svenskt klassrum och göra detsamma? Nix pix. Alla sådana facktermer på svenska har jag tydligen gömt undan och slängt bort nyckeln till för inte sjutton kan jag komma ihåg olika ... ja där ser man.... jag vet inte ens hur jag skall säga för att förklara vad jag vill ha sagt. Matten är nog värst tror jag. Och science, eller NO kanske jag skall säga. Min vokabulär när det gäller de olika delarna av en blomma sträcker sig numera till ståndare och pistill tror jag.
Sedan ändrar sig ju språket hela tiden och när jag läser bloggar eller böcker så märker jag hur man uttrycker sig på svenska nuförtiden. Jag hänger inte riktigt med på alla "nya" uttryck. All människor tycks vara fina. Eller fiina. Något som jag märker när jag ser på tv och har gjort länge faktiskt (vi har en del barnfilmer som vi brukade se när barnen var yngre) är att det tycks vara helt okej att svära i var och varannan mening. Nu känner jag mig som en gammal tant tror jag men inte var det okej när jag bodde i Sverige. Visst svor folk men mest när man var upprörd eller arg. Nu hör man svordomar hela tiden tycker jag. Har dessa ord försvagats i sin mening?
Nåväl, en av anledningarna till att jag skriver denna blogg är att få utlopp för mitt modersmål. Inte för att undervisa på mellanstadienivå eller för att attackera ett nytt språkbruk. Det är intressant med språk och hur de utvecklas och kanske lättare att se eller höra det när man inte är mitt upp i det dagligen. Jag läser mest på engelska pga av att det är lättare att få tag på engelska böcker naturligtvis, men när jag väl läser på svenska är det behagligare på något vis. Inte bara rent språkligt. Jag känner atmosfären på ett annat sätt tror jag.
Nej, nu skall jag väcka upp resten av familjen innan jag grabbar ytterligare en kaffe ;)
xx
