Manchester tur och retur

Äntligen half term och lediga en vecka! Jag började ledigheten med att köra upp till Manchester för att hämta äldste sonen som skrev sin sista tenta förra måndagen och nu är ledig till mitten på september.

Planen var att gå upp halv sex och åka runt klockan sex. Det hände ju inte. Jag sov jättedåligt som jag alltid gör när jag vet att jag måste upp tidigt för att göra något speciellt, så när klockan ringde halv sex ställde jag om den till kvart över. Somnade om med en gång naturligtvis och lyckades masa mig upp halv sju. Sedan skulle dottern väckas och det tog ett tag. Som vanligt. Vi kom iallafall iväg vid halv 8 i strålande sol och inte särskilt mycket trafik.

Enligt GPSen skulle det ta drygt fem timmar att köra de 45 milen så när klockan var ca kvart i tio pausade vi för att dricka kaffe och äta något. Då var vi någonstans i närheten av Oxford. Sen flöt det på ända tills vi kom till Birmingham. Först såg det ut så här

Mycket mötande trafik gör ju ingenting men när det sedan blir likadant på vår sida är det inte lika kul. Växla ner, stanna, köra iväg långsamt, stanna, köra iväg, få upp farten, växla ner, stanna osv osv osv.

Ingen risk att köra åt fel håll iallafall. Jag gillar hur det står The NORTH, The SOUTH osv på skyltarna. Det stod Birmingham på skyltarna i vad som kändes en evighet. Det var väl delvis pga att det var där trafiken tjocknade och delvis för att det är en jättestad som det tar tid att ta sig förbi.

Men så dök äntligen dessa skyltar upp

64 engelska miles kvar. Snabb huvudräkning och vi hade ca 10 svenska mil kvar. Jag kan inte alls tänka i engelska miles så GPSen visar kilometer och jag måste konvertera avstånden som visas på skyltarna. Med tanke på att vi körde på motorvägen så borde det bara ha tagit en timma att komma fram men det gjorde det inte alls. Klockan hann bli halv 3 innan vi kom fram till studenthemmet. Sju timmar i bilen inklusive ett kort avbrott för kaffe. Snark.



Sonen hade ju haft fyra dagar på sig att packa och städa ur sitt studentrum så han var redo för oss. En halvtimma senare var vi på väg söderut igen och trafiken var hur lugn som helst hela vägen.  Vi stannade för att äta i Knutsford (vilket namn!) och sedan längre söderut för att sträcka på benen. Trots det var vi hemma igen redan halv 9 på kvällen. 13 timmar tur och retur Manchester alltså.

xx

Del två

Tja, det är inte så mycket mer att säga om den här nästan 500 sidor långa del två av Elena Ferrantes Neapelberättelser än att den är lika bra som del ett.

xx

Att åka på skolresa

Idag har vi varit på skolutflykt. Vädret var fint, barnen var toppen och workshopen om balsamering (vi lär oss om antika Egypten) var jättebra. Alla var nöjda och glada och det är ju alltid kul. Vi borde åka på fler skolutflykter. Om det var lite lättare...

Att åka på skolutflykt är nämligen inte helt enkelt. Det krävs en himla massa pappersarbete långt i förväg. När man väl har hittat någonstans att åka, kollat upp om de har tid för oss och hur mycket det kommer att kosta, måste man också hitta transport och kolla upp hur mycket det kommer att kosta. Den första biten sköter vi lärare själva men transportbiten (oftast buss) hjälper de snälla damerna på kontoret oss oftast med. Sedan räknar vi ut hur mycket det kommer att kosta per elev och hör med rektorn om det är okej. Om svaret är ja, vilket det oftast är, så bokar vi både utflyktsmål och transport. Sedan skall det skrivas brev med detaljerad information till föräldrarna och efter det skall pengar samlas in och elever påminnas om att de faktiskt måste lämna in svarslappen och pengarna innan vi åker. Allt sådant här tar tid. Rätt mycket tid faktiskt. Men det är det ju värt för skolutflykter berikar det vi lär oss om just vid det tillfället och barnen tycker att det är kul att ge sig iväg bort från skolan.

Detta är bara början. Flera veckor innan vi ger oss iväg måste vi ägna timmar åt diverse annat pappersarbete. Först och främst måste vi fylla i ett sk utflyktsförslag till rektorn där vi nämner utflyktsmål, syfte med utflykten, hur många barn som skall följa med, hur många vuxna och deras roller (lärare, assistenter, första hjälpen, eventuella föräldrar som hjälper till), när vi skall åka osv. Därefter måste vi fylla i en sk riskbedömning där vi detaljerar allt, precis allt. Dels behöver vi fylla i detaljerade uppgifter om barnen som skall med; barn som har handikapp och vad det är, barn som kanske kan vara bråkiga eller barn som behöver hjälp av annat slag. Vi måste sedan precisera vilka 'faror' som vi kan råka ut för och bedöma hur stor risk det är för dessa 'faror' och vad det värsta är som kan hända om vi faktiskt råkar ut för dessa 'faror'. Exempel på dessa kan vara: folk i allmänhet, branta trappor, hundbajs, getingar, bilar eller om bussen går sönder. Det gäller att tänka på allt!

När vi gjort det måste vi fixa en karta över vart vi ska och om vi skall promenera någonstans måste vi rita in exakt vilken väg vi kommer att gå. Därefter måste vi skriva ett tidsschema över hur dagen kommer att se ut så att skolan vet exakt vad vi håller på med och var vi är om de skulle behöva kontakta oss.

Alla dessa dokument skall sedan skrivas ut och lämnas till rektorn som signerar dessa innan vi får tillbaka dem (och ibland behöver lägga till något vi glömt). Sedan lämnar vi in dessa till kontoret. När sedan dagen då den efterlängtade utflykten dyker upp, måste vi ta med oss kopior av alla dessa dokument samt kontaktnummer till alla föräldrar.

Det är många som drar sig för att åka på skolutflykter. Detta är fullt förståeligt. Det gör vi med. Men det är mycket berikande att ge sig iväg och för barnens skull ägnar vi oss i timtal åt detta pappersarbete. Än så länge detta året har vi varit på Shakespeares Globe Theatre i London och gjort en workshop om Macbeth, haft musiklektion på högstadieskolan i staden, varit på generalrepetition av en musikal på högstadieskolan, varit på stadsbiblioteket och på balsameringsworkshopen idag. De 10-åriga eleverna har varit alldeles fantastiska och vi har varit mycket stolta över både deras uppförande och deras kunskaper varenda gång. Vad gör väl timmar av pappersarbete när man hör barnen säga hur roligt de haft och hur varje skolutflykt är den bästa någonsin. Det får det kanske vara värt.

xx

Sextiotalsklänning

Jag har alltid gillat att skapa och sydde massor från det att jag var tonåring tills jag fick barn. Då försvann tiden helt plötsligt... och dessutom var det svårt att hitta bra tygaffärer där jag bodde under större delen av småbarnsåren. Nu ploppar ju affärer upp lite varstans och hittar man inget där finns det ju en uppsjö på Internet. Dessutom är mina barn inte längre småbarn så trots ett tidskrävande läraryrke så har jag mer tid att sy, sticka och virka och har återupptagit alla tre intressen.

Jag syr mest till mig själv och till min dotter. Det är roligt att sy till henne och hon gillar det jag syr. Jag köper ofta sömnadstidningar där gratis mönster finns med och det här mönstret passade som handen i handsken.

Kul sextiotalsklänning som passar bra till en fjortonåring! Vi hittade ett fint grönt tyg med små vita trianglar och här och var tre gula trianglar i rad. Det var bara att sätta igång och sy.

Hon ville ha en vit krage och jag använde ett gammalt lakan till det. Knapparna fanns i min knapplåda som är full att knappar från bl a min svärmor. Tyget var underbart att sy med och det är sååå mycket lättare att sy till någon som man kan prova på med jämna mellanrum.

Resultatet blev riktigt bra och den unga damen är jättenöjd. Nu väntar vi bara på varmare väder så att hon kan använda den.

xx

Att vara kvar eller inte vara kvar

Nu är det nedräkning inför omröstningen den 23 juni huruvida Storbritannien skall vara kvar i EU eller inte. Några delar åsikter på Facebook och vi får då och då information genom brevlådan men det är inte precis information overload.  

Jag läste i tidningen i morse att endast 51% unga människor definitivt kommer att rösta. Man måste själv registrera sig som röstberättigad här och 30% av unga under 25 har inte gjort detta. Varför? Hur kan man inte vilja vara med och påverka sin framtid? Av de som registrerat sig röstade enbart 54% in valet förra året. Skandal! EU-omröstningen kommer att påverka alla unga människors framtid och om de inte gör sin röst hörd är det risk att folk som min granne vinner. Min granne ja. En äldre Tory som har en enorm skylt i trädgården där det står Vote Leave. Vi umgås inte.

Jag får naturligtvis inte rösta eftersom jag inte är brittisk medborgare. Jag får naturligtvis också stanna även om Nej-sidan vinner eftersom jag är gift och har bott här rätt länge. Men, det känns faktiskt ganska olustigt att vara utlänning när man ibland hör folks åsikter om varför Storbritannien bör lämna EU. Det är inte många olika nationaliteter i vår lilla stad även om vi bor nära Brighton där det är helt annorlunda. Det är kanske därför som en del har en väldigt trångsynt vy när det gäller utlänningar och EU. Två av mina barn har vid ett flertal tillfällen fått negativa kommentarer om att de är (halv)svenskar. Min dotter, som är född här, fick många gånger i början av högstadiet höra att hon borde åka härifrån för att hon var invandrare, att hon borde åka buss för alla invandrare fick gratis busskort (var nu det kom ifrån) osv. Var får man dessa åsikter från i unga år kan man undra. Troligtvis hemifrån.

Nu är inte alla så inskränkta tack och lov. De flesta jag känner och umgås med vill stanna kvar i Europa och kommer definitivt att rösta. Jag hoppas att folk lyssnar på argumenten för att stanna för om Storbritannien går ur tror jag att det kommer att bli tufft att bo här. 

xx

Verkligen min kopp te!

 Åh vilken bok! Hörde talas om den för ett bra tag sen (kan inte komma på hur eller var) och hittade den i bokhandeln för kanske en månad sedan. Var ju tvungen att köpa den då! Eftersom jag hade några andra böcker att läsa för bokklubbar och skolan har den legat och väntat tålmodigt. Började läsa den direkt efter Kate Atkinsonboken och kunde inte lägga den ifrån mig!

Den här första boken av fyra (inhandlade de resterande tre igår) utspelar sig i Neapel på femtiotalet. Lenu och Lila växer upp i samma fattiga arbetarkvarter och går i samma klass i skolan. Båda är intelligenta och klarar sig bra. Lila är den mest intelligenta och sporrar Lenu att bli ännu duktigare. Läraren vill att båda skall fortsätta men det blir bara Lenu som gör detta. Lila följer dock Lenus lärande genom att låna böcker på biblioteket och lär sig både latin och grekiska på egen hand.

Under större delen av boken håller sig flickorna i samma kvarter och umgås med andra arbetarbarn. De utvecklas åt olika håll men Lila påverkar Lenu så att hon ofta inte vet om det är hennes egna tankar och åsikter hon uttrycker eller om det är Lilas.

Man får som läsare en fantastisk insikt hur det måste ha varit att växa upp i ett så tajt samhälle. Föräldrarna styrde med järnhand men underkastade sig läraren som om hon var gud. Språket är vackert och levande och sidorna vänder sig nästan av sig själva. Det är en bok som man längtar tillbaka till när man måste lägga den ifrån sig.

Nu har jag verkligen något att se fram emot!

Elena Ferrante är en pseudonym och ingen vet vem författaren egentligen är. Det har spekulerats mycket om hon är en redan etablerad författare eller en översättare på det italienska bokförlaget. Är hon kanske till och med en man? Ingen vet och det är ju egentligen inte särskilt intressant tycker jag. Berättelsen är fantastisk och det är ju viktigaste.

xx

Inte min kopp te

Så har jag då äntligen läst ut A God in Ruins av Kate Atkinson. Det tog tid! Jag har läst henne förut och verkligen gillat både I Museets Dolda Vrår och hennes Jackson Brodyböcker. Den här, som är hennes senaste, har fått ypperlig kritik och det var därför och för att jag läst och gillat tidigare böcker som jag köpte den för ett bra tag sedan.

Först hade jag tänkt föreslå den i vår bokklubb men när det inte blev så beslöt jag mig för att läsa den själv. Den handlar om Teddy Todd och hans liv. Varje kapitel är oändligt långt, vilket jag finner irriterande. Vi får följa Teddys liv från det att han är en liten pojke tills han dör på ett sjukhem i nittioårsåldern. Boken är inte skriven i kronologisk ordning så vi hoppar fram och tillbaka och kommer titt som tätt till andra värlskriget och Teddys erfarenhet som pilot. Den tiden hade stor effekt på Teddys liv och det han upplevde är naturligtvis rätt gräsligt. Men för mig blev just de kapitlen också gräsligt tråkiga. Hans dotter Viola är gräslig hon med och det blir tydligt mot slutet varför hon har en dålig relation till sin pappa. Teddy själv är rätt trevlig tycker jag och kapitlen om honom och hans liv efter kriget är rätt bra.

Atkinsons tidigare bok Liv Efter Liv handlar om Teddys syster Ursula och den har jag inte läst. Den känner jag inte alls för att läsa nu.  Jag har uppenbarligen inte samma smak som litteraturkritiker för den här boken var rätt medioker. Vissa kapitel var intressanta men på det hela taget var boken för lång och stundtals riktigt tråkig.

Nu läser jag en mycket bättre bok men mer om det en annan gång :)

xx

Hjärntumörer

Image from henrymarshdonoharm.wordpress.com

Jag är med i ytterligare en bokklubb. En engelsk sådan. Vi är 4 par som träffas varannan månad för att prata om en bok som vi alla, för det mesta, har läst. Jag säger för det mesta för det händer alltsomoftast att några inte har "hunnit" läsa boken. På två månader...

Nåväl, den senaste boken vi läste var lite annorlunda mot vad vi brukar läsa, vilket bara är kul. En av oss (inte jag) hade hört att Do No Harm av Henry Marsh skulle vara bra så vi beslöt att läsa den. Henry Marsh är hjärnkirurg och har alltså skrivit en bok. Man kanske kan säga att det är hans memoarer även om den ibland lutar åt faktahållet. Varje kapitel handlar om en specifik hjärntumör och man får läsa om vad för slags tumör det här, hur farlig den är, om patienter som har behandlats för denna tumör eller om saker i hans privatliv som har hänt när han har haft patienter med just denna typ av tumör.

Jag tyckte faktiskt att boken var riktigt intressant. Marsh är väldigt ärlig och jag kände i vissa kapitel att han var en mycket sympatisk människa medan han i andra framstod som en arrogant snobb. Han skräder inte orden när han pratar om sjukhusledningen som ständigt byts ut och ingen har en aning om vad som egentligen händer på avdelningarna eller i operationssalen. Han visar en mänsklig sida när han på väg på semester kör en omväg för att att titta på några röntgenbilder för att hjälpa en kollega.

Vad jag fann lite obekvämt var att han är nästan för ärlig om varför vissa operationer gick fel;  jag kunde inte riktigt koncentrera mig för jag tänkte på det och det eller jag skulle aldrig låtit den där oerfarne läkaren göra operationen själv medan jag låg på soffan i personalrummet. Visst förstår jag att läkare inte är mer än människor och att det kan bli fel, men samtidigt vill man väl som patient tro att de är undermänniskor och att allt kommer att bli bra.

Att vissa hjärnoperationer utförs när patienten är vaken visste jag inte innan. Jag kan förstå varför detta sker men hjälp vad konstigt det måste vara att prata samtiding som någon rotar omkring i ditt huvud.

De flesta i gruppen gillade boken och den gav upphov till väldiga diskussioner. Jag är glad att jag läste den!

x

Men så gott!

Ibland känner jag för något att stoppa i munnen när jag kommer hem från jobbet och vet att middagen kommer att ta lång tid att laga. Ibland känner jag också för att stoppa något i munnen när jag sitter med skolarbete och helst vill göra något annat. Då passar de här godingarna mycket bra!

Jag hittade detta receptet av en slump här. Eftersom det lät ganska gott och jag hade i princip alla ingredienser hemma beslöt jag mig för att laga en omgång. Ett besök till den lokala hälsokostaffären senare och jag hade alla ingredienser. Resultatet blev ett snack som inte gick av för hackor. Jag gjorde som författarinnan och blandade mörk och ljus choklad men det blev lite i mäktigaste laget. Dessutom blev 300g choklad ett tjockt lager. Inte riktigt vad som passar en som helst vill gå ner i vikt, inte upp. Därför använde jag 200g av Black&Greens mörka choklad denna gången. Jag strödde också lite kokos över enbart för att jag gillar kokos.

Milde himmel så gott det blev! Jag tog med några bitar till jobbet och delade med mig. Min kollega är veteintolerant så de här var perfekta för henne. Nu ligger bitarna i en låda i kylskåpet i garaget. Det är bara jag som vet att de ligger där ;)

Laga, ät och njut!

xx

Bokklubbsträff och fransk mat

Vi är 7 stycken svenskor som sedan ett halvår träffas för att prata böcker och prata svenska. Vi träffas på olika pubar eller restauranger varje gång och hinner med att prata en massa innan vi övergår till bokprat. Så kul vi har!

Till de första träffarna hade vi tagit med svenska böcker som vi läst och tyckte andra också skulle läsa. När jag sedan lyckades få tag på en gammal kompis som numera äger en bokhandel i Sverige tyckte vi att det kunde vara kul att läsa samma bok allihop. Eksjö Bokhandel rekommenderade Anna Mannheimers bok Mitt liv som gift och skickade över 7 exemplar. Till senaste träffen hade vi alla läst den.

Vad tyckte vi då? Jo, alla hade skrattat rejält åt Mannheimers humor men ingen hade direkt känt igen sig i hennes erfarenheter som gift kvinna. Kan det bero på att vi alla är gifta med engelsmän? Vem vet? Skrattade högt gjorde iallafall jag vid ett flertal tillfällen och jag håller definitivt med henne om att det är oerhört irriterande när folk säger egenkligen och interjuv!

Maten då? Jo det blev franskt och hur fel kan varm camembert bli? Supergott! Jag åt ryggbiff med pommes frites till huvudrätt och det var väl sådär. Sällskapet, som är en blandning av norrlänningar, värmlänningar, skåningar, stockholmare och hallänningar, var det som vanligt inget fel på :)

Bild från Brombergs.se

Vi hörs!

xx


<a href="http://www.bloglovin.com/blog/14885595/?claim=tz997t9stz7">Follow my blog with Bloglovin</a>