Hjärntumörer

Image from henrymarshdonoharm.wordpress.com

Jag är med i ytterligare en bokklubb. En engelsk sådan. Vi är 4 par som träffas varannan månad för att prata om en bok som vi alla, för det mesta, har läst. Jag säger för det mesta för det händer alltsomoftast att några inte har "hunnit" läsa boken. På två månader...

Nåväl, den senaste boken vi läste var lite annorlunda mot vad vi brukar läsa, vilket bara är kul. En av oss (inte jag) hade hört att Do No Harm av Henry Marsh skulle vara bra så vi beslöt att läsa den. Henry Marsh är hjärnkirurg och har alltså skrivit en bok. Man kanske kan säga att det är hans memoarer även om den ibland lutar åt faktahållet. Varje kapitel handlar om en specifik hjärntumör och man får läsa om vad för slags tumör det här, hur farlig den är, om patienter som har behandlats för denna tumör eller om saker i hans privatliv som har hänt när han har haft patienter med just denna typ av tumör.

Jag tyckte faktiskt att boken var riktigt intressant. Marsh är väldigt ärlig och jag kände i vissa kapitel att han var en mycket sympatisk människa medan han i andra framstod som en arrogant snobb. Han skräder inte orden när han pratar om sjukhusledningen som ständigt byts ut och ingen har en aning om vad som egentligen händer på avdelningarna eller i operationssalen. Han visar en mänsklig sida när han på väg på semester kör en omväg för att att titta på några röntgenbilder för att hjälpa en kollega.

Vad jag fann lite obekvämt var att han är nästan för ärlig om varför vissa operationer gick fel;  jag kunde inte riktigt koncentrera mig för jag tänkte på det och det eller jag skulle aldrig låtit den där oerfarne läkaren göra operationen själv medan jag låg på soffan i personalrummet. Visst förstår jag att läkare inte är mer än människor och att det kan bli fel, men samtidigt vill man väl som patient tro att de är undermänniskor och att allt kommer att bli bra.

Att vissa hjärnoperationer utförs när patienten är vaken visste jag inte innan. Jag kan förstå varför detta sker men hjälp vad konstigt det måste vara att prata samtiding som någon rotar omkring i ditt huvud.

De flesta i gruppen gillade boken och den gav upphov till väldiga diskussioner. Jag är glad att jag läste den!

x